Lite hjälp på vägen

Det har varit några intressanta veckor sen jag skrev sist. Mestadels bra saker och jag har tänkt mycket på det där med att be om hjälp.

När jag var yngre hade jag nämligen jättesvårt att be om hjälp, men det är något som jag tränat på över åren och gradvis blivit bättre på. Att be om hjälp för mig då var att erkänna att jag inte kunde, orkade eller förstod vilken var så pinsamt. Men det är ju helt enkelt så att ingen är bra på allt. Därför har jag lärt mig att alla behöver hjälp ibland och man måste lära sig att be om den hjälpen.

1. Jag har fått nytt jobb (fortfarande inom marketing) som hittills verkar kanonbra och kontoret ligger bara 10 min med cykel hemifrån. Jag behövde dock ta hjälp av många i mina nätverk plus ett antal olika jobbagenturer innan jag till slut hittade rätt. Som väl är var jag bara utan jobb i någon månad, men med tanke på pandemin så är det definitivt inte kul att stå utan jobb. Inte för att det är särskilt kul annars heller. Men jag är tacksam för att jag lutade mig mot ett gäng smarta och härliga personer som hjälpte mig!
   
2. Jag har börjat jobba tillsammans med en coach som ska hjälpa mig bygga nya roliga coachingprogram online. Jag gillar att lära mig om nya program och verktyg, men ibland blir man lite överväldigad och vet inte vart man ska fokusera. Så jag hörde av mig till en tjej som jag inte alls känner men har följt länge och hon tog sig tid att prata igenom några olika alternativ. Det känns redan som att 3 månader med henne och hennes team kommer vara värt ett år av självstudier!
   
3. Sorgligast av allt var att jag fick veta att en tjej jag följt länge via olika kanaler online tog sitt liv förra veckan. Trots att jag inte kände henne, så blev jag outsägligt ledsen. Jag vet att hon varit öppen med sina problem och att hon aktivt sökte hjälp. Mental hälsa är så otroligt viktigt och även om man inte lider av depression eller andra symptom så är det viktigt att ha hjälp och stöd från olika håll i sitt liv. Jag har gråtit till och från hela veckan för henne, de som stod henne nära och det stora antalet personer runtom i världen som precis som henne inte ser någon annan utväg. Om någon som läser detta behöver hjälp och stöd kring depression eller andra symptom så finns det många organisationer som denna som alltid kan lyssna och hjälpa!

Att be om hjälp är svårt för många. Genom att våga be om hjälp i stort och smått så mår vi bättre tillsammans. Och de gånger livet känns outsägligt svårt så finns det alltid någon som kan lyssna, så länge vi törs säga något.

Orelaterat till att be om hjälp, men för den som är nyfiken på vår nya (fast supergamla – från 1988) husbil så berättar jag med i videon nedan! Och vi lär definitivt behöva hjälp med en massa fix för att få denna gamla pärla att tuffa vidare.

Att hitta sin gnista

Om några dagar fyller jag 39 år. För många är det säkert ingen ålder att reflektera mycket kring, men jag undrar ofta vad jag ska bli när jag blir stor. Inte bara vad jag ska göra (jobb och sånt), utan snarare vem jag vill vara och vad jag vill bidra till. Varje år runt min födelsedag brukar jag fundera kring det där med mitt tema för året och samtidigt påminna mig själv vad min gnista (eller spark på engelska) är.

Vad menar jag med gnista? Med mina coachingklienter pratar jag ofta om purpose, att känna att man har en stark inre drivkraft och anknytning till något viktigt som är långt större än sig själv. Men ibland kan det vara svårt att känna ett starkt band till sitt purpose och sin plats här i världen. Ibland kanske ens purpose helt ändrat riktning och då kan det bara svårt att hinna ikapp rent känslomässigt. Det är då man behöver en gnista för att lysa upp ena hörnet av det som är viktigt och påminna en om att det inre rummet där vårt purpose bor och frodas alltid finns där. Ibland lite rörigt, otillgängligt och inte alltid gästvänligt. Men det finns där, och intill finns alltid grannar (även om vi inte känner dem ännu) som gärna hjälper oss att växa och forma vårt purpose om vi bara törs bjuda in dem på fika.

För mig så är min gnista den delen av mitt purpose som jag inte ifrågasätter – min fantasi och kreativitet. När jag sitter lite fast, tvivlar på mig själv eller oroar mig för saker så fokuserar jag om på min gnista och skapar något som jag känner är viktigt där och då. Ett videoklipp, en text, ett dagboksinlägg, ett kursupplägg. Det är inte alltid de saker som skapas av min gnista når omvärldens ögon, men det gör inget. För gnistans viktigaste uppgift är att lysa upp. Att fokusera om. Att hitta tillbaka till det som ger mig glädje och flow. Eller att belysa något som är jobbigt.

“Allt stort som skedde i världen skedde först i någon människas fantasi.” Astrid Lindgren

Vi är säkert många som undrar när livet ska bli “som vanligt igen”. Kanske är förvirrande, konstiga och lite jobbiga år (som 2020-2021) just de år när det är lite mörkare och på så vis lättare att hitta sin gnista. Att känna sig lite vilsen kan faktiskt vara bra. Det skalar bort allt det där onödiga bruset som många av oss har i våra liv. Det ger oss en chans att låta vår gnista lysa starkt igen. Även om den vilat en stund, så kommer gnistan tillbaka om du ger den lite plats och kärlek.

Man ska ha husbil!

Mitt i all ovisshet med jobb och annat så har jag faktiskt roliga nyheter. Jag har drömt om att köpa en liten van länge och helt plötsligt så kom den här lilla pärlan upp och till kanonpris. Från 1989 men i toppskick (helt ny motor) och jag och Paul ser verkligen fram emot långa och korta resor i sakta mak runt Australien.

När man inte kan åka långt så får man ju tänka om för att hitta äventyr på närmare håll. Vi hämtar husbilen om några veckor och då återkommer jag med mer bilder eller kanske till och med en liten videotur så ni kan hänga me om ni vill. 🙂

Konsten att packa ihop

Häromdagen så funderade jag på det där med att “wrap things up”, något jag definitivt gjort många gånger både med flytt till annat land, flytt till nytt boende och att avsluta ett jobb. På ett konstigt sätt så trivs jag med att fysiskt eller metaforiskt “packa ihop” och göra mig redo för nästa steg eller resa. Kanske lite extra mycket nu i pandemin då man inte kunnat göra så mycket äventyrligt eller nytt alls.

Ett exempel:

Nyligen fick jag veta att min nuvarande tjänst blivit uppsagd på grund av omorganisation (säkerligen relaterat till pandemins effekter). Här i Australien så är uppsägningstiden väldigt kort, så jag fick bara 2 veckor på mig, vilket definitivt är kortare än man skulle önska. Lite tråkigt såklart att leta jobb på en arbetsmarknad där många är i samma situation efter ett tufft år, men när min största besvikelse lagt sig så insåg jag hur jag ändå på något sätt mår bra av att få sätta ihop en handover till dem som får ta över och lämna saker och ting så organiserat och hjälpsamt som jag kan.

Om du följt bloggen och min nya YouTube kanal ett tag så är det säkert ingen överraskning att jag tycker om minimalism, organisation och att rensa ur. Även om man inte alltid får så lång tid på sig som man kanske önskat, så är det rätt fantastiskt vad man kan hinna med när man måste packa ihop och lämna någonting. Parkinsons Law säger att  “Work expands so as to fill the time available for its completion.”, eller enklare förklarat att något tenderar att ta den tid man har tillgängligt för att göra det. Till exempel, om man har 2 månader att göra en handover eller skriva en uppsats så lyckas man ofta fylla den tiden, men om den måste vara klar på 2 veckor så löser man oftast det. Kanske inte till högsta detalj och standard, men det blir gjort inom den tid man fått.

Ofta när saker och ting förändras (speciellt om det händer fort) så brukar jag försöka påminna mig att:

1. Man kan inte kontrollera allt. Ett organiserat och enkelt liv för mig handlar mest om att vara medveten om hur jag hanterar/möter förändringar, även om jag kanske inte fått välja själv (som till exempel med min uppsägning). Kontroll är inget att eftersträva, utan snarare att fokusera på inre trygghet och vetskap att oavsett vad som händer så kan man hantera det.
2. Det är helt OK att känna sig stressad, ledsen och orolig samtidigt som man kanske är glad och förväntansfull. Att lämna ett jobb innebär ju att något annat väntar runt hörnet. Ovisst såklart, men spännande också. En resa eller flytt innebär ju att man måste säga hejdå till personer och platser man tycker om, men samtidigt att det finns nya upplevelser, vänner och äventyr som väntar.
3. Så länge jag gör så gott jag kan så räcker det. Jag (och säkert många av er läsare) har lite perfektionist tendenser, vilket ofta kommer fram när man ska avsluta något. Det är viktigt att komma ihåg att man kan bara göra så gott man kan med den tid och de resurser man har. Att försöka hinna precis allt är inte realistiskt eller hjälpsamt.
4. Lär dig att be om hjälp. Lite relaterat till den inre perfektionisten kanske, men jag får ofta påminna mig själv att det är helt okej att delegera och be om hjälp. Det är faktiskt ett bra tecken på självinsikt och styrka att kunna låta andra hjälpa till men packning, handling, praktiska saker och arbetsuppgifter.

För dig som ska resa eller flytta

Ifall du ska ut och resa/flytta någonstans nu eller när pandemin lagt sig så kanske du vill ta hjälp av:

• Min personliga packningslista för resor
• Känslomässig packningslista inför en flytt eller större resa

Hemlängtan 3.0

Med allt som hänt i världen under 2020 och såhär långt under 2021 så har hemlängtan fått en helt ny betydelse för mig. Jag försökte sätta ord på det härom dagen när jag försökte förklara för Paul (han har aldrig bott så långt från sin familj och närmsta vännerna) och jag insåg att det finns så många olika stadier av hemlängtan. Kanske någon av er läsare känner igen sig?

• Hemlängtan 1.0. Detta var den typ av hemlängtan jag ofta kände under min första tid utomlands. De första månaderna är allt är nytt och spännande, men det är mycket praktiskt att fixa med jobb, boende, bank och allt annat som tillhör att organisera sitt liv. Jag minns att jag ofta slogs av känslan “Vad håller jag på med?“. Att vara långt bort innebär att man blir ganska på att hitta kreativa lösningar på problem, men ibland önskade jag att de som förstår och känner mig bäst fanns närmare och kunde ge mig en stor kram eller på något sätt dela upplevelsen med mig. I början på en ny plats kan det växla mycket hur mycket och ofta man hörs, beroende på hur man mår och hur svårt det är att etablera sig.
  
• Hemlängtan 2.0. Denna typ av hemlängtan sätter i mitt fall in efter något år eller två på en ny plats. Jag har jobbat mig igenom de första praktiska stegen och byggt en vardag och ett “vanligt” liv. Hemlängtan 2.0 för mig är mer en underliggande sorg/saknad att ha hjärtat och min identitet på två ställen. Jag har inte valt att bo långt bort för att på något sätt “straffa” de som betyder mycket för mig, utan för att det är den plats jag känner mig mest hemma på rent fysiskt och livsstilsmässigt. Och det är en sorg att de ligger så långt ifrån varandra, vilket innebär att man alltid missar något viktigt förr eller senare. Jag har missat flera möhippor, begravningar, bröllop, födelsedagar och andra speciella tillfällen och även om jag gör så gott jag kan med att skicka presenter och vara delaktig via video så kommer det aldrig att vara samma sak.
  
• Hemlängtan 3.0. Det som jag personligen känner just nu – den stora ovissheten. I de två tidigare versionerna så har det funnits möjlighet att planera för nästa gång man ses och på olika sätt styra hur stark hemlängtan blir. Men den nuvarande situationen i Sverige vs. Australien med pandemin så är det extremt ovisst när gränserna öppnar igen och när man kommer att kunna resa för semester. Mitt mantra just nu är att “det blir som det blir, vi tar en dag i taget“. På många sätt så känns det som tomma ord, då jag älskar att drömma, planera och resa. Visst förstår jag att vi alla måste ta vårt personliga ansvar just nu och hålla oss på en plats tills saker lugnat ner sig, men det känns ändå svårt. Jag upplever en helt annan sorts sorg än version 2.0 och den sitter djupare på något sätt.

Jag är innerligt tacksam för teknik och möjligheten att kunna prata gratis med vänner och familj, oavsett var de befinner sig. Men under tid när jobba hemifrån blivit standard och att träffas in person har varit sällsynt även här lokalt, så kan jag inte låta bli att känna mig ledsen ända in i själen för den stora ovissheten. Självklart tar vi oss förbi det här, men det betyder inte att vi inte kan vara ledsna och besvikna under tiden.

PS: Om du har tokhemlängtan just nu (oavsett hur långt bort från dina nära du är) så har jag skrivit om det innan och delar med mig några praktiska tips i det här inlägget. Själv lagar jag en hel del svensk mat (mest husmanskost) just nu för att hålla hemlängtan lite i schack.

Årskrönika 2020

Jag kom ju av mig där ett par år med bloggandet, men under flera år så skrev jag en årskrönika för året som varit. I detta inlägg kan du hitta mina krönikor från tidigare år samlade!

Låt oss nu summera 2020, ett av de konstigaste år många av oss upplevt.

Gjorde du något 2020 som du aldrig gjort förut? Paul och jag köpte mark så vi kan bygga eget hus nere längs kusten söder om Melbourne. Definitivt mycket nytt att lära, men spännande!

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Japp, en hel del av dem. Plus att min bror och hans fru välkomnade barn nummer 3 i sin familj. 2020 var också året då jag själv bestämde mig för att inte skaffa barn, kan prata mer om det i ett separat inlägg.

Vilket datum från år 2020 kommer du alltid att minnas? 21 maj när Paul friade till mig!

Dog någon som stod dig nära? Nej, som väl är så slapp vi det. 2019 var ett sorgligare år från den synpunkten.

Vilka länder besökte du? Vi höll oss i Australien hela året av förklarliga skäl, men var tacksamma många gånger om för vår stora resa till Europa 2019!

Bästa köpet? Marken vi köpte för att bygga vårt hus. Tekniskt sett så äger väl banken den marken, men den känns som vår.

Gjorde någonting dig riktigt glad? När reglerna började lätta efter vår hårda Covid lockdown över vintern.

Saknar du något under år 2019 som du vill ha år 2020? En resa till Sverige hade varit underbar! Håller tummarna för 2021 eller 2022.

Vad önskar du att du gjort mer?  Tränat lite mer. Kändes som att omställningen från att jobba 100% hemifrån sabbade många av mina hälsosamma rutiner.

Vad önskar du att du gjort mindre? Tvivlat på min egen förmåga och magkänsla. Mitt nya jobb jag fick från mars 2020 har varit en stor utmaning på många sätt och jag kunde såhär i efterhand varit mycket snällare mot mig själv.

Favoritprogram på TV? Vi tittar nästan aldrig på TV, men det har blivit en hel del Netflix och filmer. “Schitts Creek” skrattade vi en del åt.

Bästa boken du läste i år? Jag läste nyligen ut Shantaram av Gregory David Roberts, en stor men väldigt välskriven bok.

Största musikaliska upptäckten? Inget speciellt jag kommer på sådär på rak arm. Kollade en del på musikaler via nätet och blev påmind om hur bra “Phantom of the Opera” är.

Vad var din största framgång på jobbet 2020? Jag fick nytt heltidsjobb inom marknadsföring och blev därmed chef över ett litet team. En stor utmaning men samtidigt så lärde jag mig mycket och det hjälpte mig också att spara en hel del mot vårt husprojekt!

Största framgång på det privata planet? Att jag och Paul är starka, stöttande och utvecklas både tillsammans och som individer. Är så otroligt tacksam för vår relation.

Största misstaget? Kan inte komma på något specifikt där faktiskt.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Min mentala hälsa var definitivt upp och ner en hel del på grund av pandemin, men jag känner samtidigt att jag varit mer tacksam för småsaker än jag någonsin varit tidigare. Plus att det var extra sorgligt och jobbigt när vi fick avliva min älskade lilla kanin Rufus i april.

Vad spenderade du mest pengar på? Marken vi köpte.

Något du önskade dig och fick? Nytt jobb så jag kunde spara en hel del pengar.

Vad gjorde du på din födelsedag 2020? Kommer faktiskt inte ihåg, tror jag och Paul käkade middag ute någonstans där i februari innan pandemin kom i mars.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? En resa hem till Sverige och familjen.

Vad fick dig att må bra? Tid tillsammans med Paul och vännerna.

Vem saknade du? Familjen och vännerna därhemma. Alltid.

De bästa nya människorna du träffade? Det har varit lite begränsat där i år på grund av restriktioner, men jag har börjat följa en hel del inspirerande och smarta personer på YouTube.

Mest stolt över? Att jag navigerade igenom den känslomässiga djungel som 2020 var och känner mig hyfsat balanserad för 2021.

Högsta önskan just nu? Att pandemin lugnar sig och att internationella resor så småningom blir möjliga igen.

Vad tänker du göra annorlunda nästa år? Mitt tema för 2021 är “self love”, så jag tänker fokusera på fysisk och känslomässig hälsa.

Gott nytt år på dig var du än är i världen!

Hur jag firar jul i Australien

Jag skrev ett inlägg för länge sen om hur många firar jul i Australien, och jag tänkte att det kanske var dags för en uppdatering.

Efter många år utomlands så längtar jag rätt ordentligt efter Sverige runt juletid. Adventsmys, lussebullebak och kylan känns så avlägset här då vi har högsommar just över jul och nyår. Vissa år har vi 40 grader varm på julafton, så det är definitivt en annorlunda upplevelse.

Bild från min första jul i Australien 2010, tagen längs Great Ocean Road i Victoria

Jag julpyntar dock alltid med min lilla julgran, adventsstjärna och adventsljusstake innan första advent och även om min fästman Paul tyckte det där med advent var lite konstigt, så är han nu först med att tända ljusen. Visst försöker jag introducera lite svenska influenser, till exempel genom SWEA Melbournes julbord och Svenska Kyrkans årliga julmarknad här i Melbourne. På grund av restriktionerna i år så har tyvärr många vanliga aktiviteter inte kunnat hållas, men man får ju göra så gott man kan.

Mina första år i Australien så firade jag ofta med andra backpackers och expats med knytkalas och mat från alla möjliga länder. Mina hemgjorda köttbullar med lingonsylt (tack IKEA!) brukade vara väldigt poppis. 🙂

Sen började jag mer och mer umgås med australiensare och firade jul enligt deras traditioner (väldigt likt England med oven roast, minced fruit pies och sånt) plus barbeque med räkor och annat gott. Pavlova till efterrätt är ganska populärt och en av mina favoriter. Här är juldagen den dagen man firar och julafton är oftast en vanlig arbetsdag, om den inte råkar falla på en helg.

Under alla mina år som utlandssvensk så har jag bara firat två jular i Sverige. Det är mycket lättare och trevligare att besöka Sverige på sommaren tycker jag, och eftersom det tar så lång tid att flyga hem så brukar jag oftast lägga min semester när det är sommar i Sverige och vinter här i Melbourne (runt juli-augusti). Svenskt julbord kan man ju sakna lite grand såklart, men jag har nu börjat introducera en ny tradition i vår lilla familj med smörgåstårta till julafton istället. Svenskt som attan och gott när det är varmt ute!

Jag vill också önska er alla en riktigt lugn och fin jul och ett gott nytt år! Just 2020 kanske det blir en mindre jul än du brukar ha, så ta hand om dig och hitta nya sätt att umgås med familj och vänner via video istället. Allt blir roligare om man är lite kreativ!

Hur hade du råd att göra det?

Jag har rest och upplevt väldigt mycket såhär långt under mitt liv och det är jag så otroligt tacksam för. Det händer ofta att jag får frågor från de som undrar hur jag haft råd att göra alla dessa resor och utlandsflyttar. Är mina föräldrar stormrika? Har jag ärvt pengar? Har jag lånat pengar eller använt kreditkort? Svaret på alla ovanstående frågor är nej.

Ända sen jag var i tonåren har jag jobbat och sparat egna pengar för att kunna resa och uppleva saker. Under gymnasiet så jobbade jag extra på McDonalds och ett cafe 1-2 dagar i veckan för att lägga pengar åt sidan. Visst hände det ibland att jag köpte kläder eller gick ut och festade för en del av de pengar jag tjänade, men jag sparade alltid undan en del för resor. Om jag någonsin fick pengar i födelsedagspresent så gick de också till resefonden.

Nuförtiden så tjänar jag tack och lov mer än under McDonaldsåren, och jag sparar fortfarande undan så att det alltid finns ett buffertkonto för resor och upplevelser. Jag skulle aldrig betala en resa på kreditkort, om jag inte hade råd att omedelbart betala av hela summan. Om du är nyfiken på att veta hur jag lägger upp min budget så har jag gjort ett par videor på engelska i min YouTubekanal som du kan kolla på här.

Vacker hike och fin lunchutsikt i Åre, sommar 2019.

Det gör mig lite ledsen att många människor tror att det där med att resa är något som är få förunnat och inte tillgängligt för dem. Resor och upplevelser är tillgängliga för alla (när Covid-19 är mer under kontroll såklart) och det handlar egentligen bara om några få grundläggande principer och vanor:

1. Sätt upp ett realistiskt mål. Att campa är billigare än att bo på hotell. Att hyra bil tillsammans med andra eller åka buss är bra mycket billigare än att hyra en egen bil. Att hålla koll på billiga flygbiljetter och vara öppensinnad med vart du vill åka kan spara dig tusentals kronor. Ibland sätter vi käppar i hjulet för oss själva med helt orealistiska förväntningar. Gör lite research kring vad det kostar att göra olika saker, sätt upp ett mål (hur mycket det kommer kosta och när du vill åka) och börja jobba gentemot ditt mål. Ibland kan en lokal helgresa ladda batterierna lika mycket som en helg i Barcelona.
   
2. Lär dig att spara. För många är detta svårt, så i denna videon (på engelska) förklarar jag hur jag lagt upp olika typer av bankkonton för att hjälpa mig själv med just detta. Även när jag tjänat väldigt lite i perioder så har jag alltid fokuserat på att spara ca 5-20% av min inkomst. När du sparat ihop till upplevelsen så blir den så mycket trevligare och du slipper oroa dig för hur sjutton du ska betala för allt detta sen när du kommit hem.
   
3. Prioritera det som är viktigt för dig. Visst vore det jättekul om man kunde leva lyxliv och göra precis allt man vill hela tiden. För de flesta av oss (inklusive jag själv) så måste vi välja att fokusera på det som är viktigast för oss. För vissa är det att bo i ett fint hus, för andra är det frihet att resa, för vissa är den en häftig bil eller ett väldigt aktivt socialt liv. För mig personligen har det alltid varit resor och upplevelser. Några månader innan jag åkte på min långresa till Australien 2010 (då visste jag såklart inte att jag skulle stanna här) så brukade jag gå förbi en massa klädaffärer som låg på väg hem från jobbet. Ibland längtade jag efter att gå in och shoppa loss, men i samma ögonblick brukade jag tänka på hur mycket hellre jag gör en roadtrip på en ny plats istället för att köpa nya stövlar. Prioriteringar är svårt ibland, men samtidigt rätt enkelt. Vad är viktigast för dig i den period du är i just nu? För mig personligen så har jag nu en liten resefond undansparad, och resten av mina sparpengar går just nu till huset som jag och Paul håller på att bygga. När den perioden är över för oss kanske vi väljer att spara till en större resa igen.
   
4. Låt dig inte skjuta saker på framtiden. Efter att ha bott utomlands helt och hållet sedan 2007 så började jag sakna dem därhemma något otroligt förra året. Jag och Paul pratade om det och jag kände att en kort semester på några veckor inte riktigt räckte till. Jag har missat så mycket bröllop, speciella högtider och bebisgos att hjärtat riktigt värkte. Så vi prioriterade en 4 månaders resa till Sverige och Europa från juni-september 2019. Jag övervägde att vänta till 2020, men Paul stod på sig och sa “Life is short, let’s make this happen in 2019. Why wait?“. Jag är så innerligt tacksam att vi åkte när vi gjorde, annars hade ju viruset satt stopp för hela vårt äventyr!

Jag och vår lilla bil (även känd som Lillefanten) på toppen av Geijrangerfjorden i Norge sommar 2019.

Jag kommer att skriva mer om vår härliga långresa i ett annat inlägg, men principen bakom den bygger på punkterna ovan. När vi är realistiska, villiga att spara och prioritera så kan vi lösa det mesta!

När det inte blir som man tänkt

Att 2020 har varit ett konstigt år håller nog de flesta med om. Här i Australien hade vi hemska skogsbränder som härjade här i sydöstra delen av landet och började runt den här tiden förra året. Centrala Melbourne stank av rök och det var svårt att andas när man gick ut, trots att vi var rätt långt från de värsta bränderna.

Sen fick vi en liten andningspaus i februari innan viruset tog över från mars och framåt. Jag började ett nytt jobb i slutet av mars och har jobbat hemifrån sedan dess. De flesta av mina kollegor har jag bara träffat genom en dataskärm.

Sverige och Australien har ju haft väldigt olika approach och det har upprört många på en herrans många olika sätt. Jag har inget intresse av att ge mig in i den debatt som jag sett rasa på vissa sidor på Facebook och andra sociala medier. Vem som gjort rätt och vem som gjort fel känns som en väldigt subjektiv sak, allt beror ju på det man själv ser från sin synvinkel plus de fakta man väljer att lyssna på. Det finns fakta och forskning som styrker många olika argument.

Det jag är mer intresserad av är den underliggande oron som drabbar oss alla när vi inte har kontroll över hur något utvecklar sig. Jag har själv känt det mycket över de senaste månaderna. Alla obekväma frågor som ploppar upp nästan varje dag. När kan jag åka hem till Sverige och hälsa på? När kommer Australien tillåta turister igen? Kommer vi att kunna åka på bröllopsresa om vi gifter oss nästa år? Tänk om mina föräldrar blir sjuka, vad gör jag då? Och så alla de där andra frågorna. Tänk om viruset kommer tillbaka till Melbourne igen? (vi har nu haft över 28 dagar utan några nya fall) Hur länge ska vi behöva leva i en vardag med munskydd och avstånd? Tänk om någon jag känner blir sjuk? Vad kommer hända med samhället/ekonomin/våra jobb?

De flesta människor tycker om att ha kontroll över sitt liv och sina omständigheter (jag är inget undantag!). Samtidigt så är det extra viktigt att komma ihåg att det enda jag har full kontroll över är vad jag väljer att göra och hur jag väljer att reagera på det som händer runtomkring mig.

Det är så lätt att försöka påverka andra och sen döma dem i hemlighet (eller via arga kommentarer på sociala medier) när de inte gör som vi tycker att de borde. Det är helt mänskligt att vi gör det, men speciellt när man är så långt bort så är det inte särskilt hjälpsamt. En av mina coacher sa till mig för flera år sedan att en bra fråga att ställa sig när man blir arg eller upprörd och vill ge svar på tal är “Is it kind? And is it helpful?”. Ibland måste man självklart ha de där tuffa diskussionerna, och ibland måste man bara lära sig att släppa det som vi inte kan påverka så mycket som vi tror.

Jag väljer att avsluta 2020 med att försöka vara snäll mot mig själv och de omkring mig. Vi är många som är trötta, ledsna och lite förvirrade på grund av det år vi haft. Istället för att tävla vem som haft det värst eller vem som gjort mest fel, så försöker jag vara förstående och stöttande. Vissa dagar är det lättare än andra dagar såklart, men det hjälper mig att se möjligheterna.

Tänk så härligt det kommer att bli när vi väl kan resa internationellt och krama om de vi saknar! Det kommer ta ett tag, men när vi släpper kontrollen och fokuserar på den vi kan påverka så blir det definitivt lättare.

Att avsluta en cirkel, och påbörja en ny

2020 har varit ett minst sagt utmanande år. Här i Melbourne var restriktionerna otroligt hårda (mer om det i ett annat inlägg) och virusets framfart har verkligen påverkat oss alla, och på många oväntade sätt oss utlandssvenskar.

Jag har länge klurat på om bortabrabloggen har en plats i min framtid, då den har blivit mer av ett arkiv från mitt förflutna som backpacker och nybliven utlandssvensk här i Australien.

En kväll härom veckan så insåg jag hur mycket jag har saknat att skriva på svenska och dela med mig av alla toppar och dalar som det innebär att bo långt bort från sitt hemland och bygga ett annat sorts liv. Så bloggen kommer att finnas kvar och jag kommer att börja skriva mer aktivt här igen.

I juni 2010 lade jag upp mitt första inlägg här (kika i arkivet om du är nyfiken på mina tidiga inlägg) efter att ha bloggat via Amelias portal i några månader. 2010 var året då jag var en 28-årig backpacker som delade lägenhet med främlingar i Sydney. Jag var singel och hade inte en aning om att jag skulle bli erbjuden jobb och visum så jag kunde stanna kvar här borta.

Nu i November 2020 är jag förlovad med en Australiensare (Paul) och planerar att bygga hus på en strandtomt söder om Melbourne som vi precis har köpt. Min älskade lilla kanin Rufus somnade tyvärr in tidigare i år, men Pauls galna lilla katt Freyja fyller det tomrummet lite grand. Jag jobbar numera inom marknadsföring och driver eget coachingföretag vid sidan om. Den där inre konflikten mellan att njuta av att bo här och samtidigt sakna Sverige finns kvar. Speciellt nu när man inte får resa alls.

Så mycket har förändrats på de här 10 åren, och samtidigt så har många saker inte gjort det. Jag känner mig sugen på att fortsätta resan här i bortabrabloggen, dela med mig ärligt och hoppas att du som läsare gärna följer med och kommenterar och delar med dig när du känner att du vill det.

Det sägs att “life is a journey, not a destination“. Nu börjar nästa cirkel. Hoppas du hänger på!